You are currently browsing the tag archive for the ‘Personligt’ tag.
Har aldrig gjort detta innan, och jag antar att det inte kommer att bli någon seriösare version nu heller. Jag nämnde för någon att jag känner mig rent utav rövknullad (ursäkta språket) av året 2010. Det var året då all skit hände på en gång, och jag tänker inte tråka ut någon stackars läsare med att gå in i detalj i vad som hände.
Det viktiga är att nu är det ett nytt år, och första veckan på året tangerade egentligen misären från förra året, så nu är det bara att bryta ihop och komma igen. 2011 kommer vara året då jag ägde världen. Och om ni har tur som kommer jag kanske att dela med mig lite här också. Inser i skrivande stund att jag saknat att skriva av mig.
Hoppas bara att ni som är födda tidigare än generation-Z har överseende med det här med att man lägger ut sitt privatliv offentligt. Det ÄR en generationsfråga och jag kräver inte att ni ska förstå varför.
Jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa någon ny
Jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu.
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot någon annan
om du lämnade mig nu
Jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns
Jag kanske skulle leta om nån yngre
som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
Ingen känner mig
så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
Jag vill inte skriva det här inlägget egentligen, men jag känner att jag måste få ut det ur huvudet så jag kan sova. Jag vill inte skriva ett inlägg som får mig att låta som en bitter kille som blir sjukt dumpad av tjejen han älskar. Men jag inser att det är åt det hållet det barkar.
För mig som inte har så bred erfarenhet av det där med flickvänner känner jag mig väldigt nära uttrycket i rubriken just nu. Men om det är någon som har invändningar så kom gärna med dem. Är det verkligen så att tjejer inte tycker om den trygga, snälla men kanske lite tråkiga typen. Är det så att oberoende av vilken fas i livet så vinner den fartfyllde, spännande men något opålitlige typen?
Är det så att om man hjälper till i hemmet, sköter de gemensamma sysslorna, är bra med barnen och ställer upp, då blir man trist i längden och ”det skulle ju vara roligt och få blommor någon gång i alla fall”.
Men om man skiter i allt det där, super varje helg, drar hem kompisar till mitt på natten och aldrig hjälper till hemma. Då går det att bota om man spenderar en månadslön på blommor, semestrar och äventyr för att gottgöra allt? Hellre en bortskämd hemmafru än en jämställd partner. Usch nu lät det som om jag jämförde Maria med Anna Anka, det var inte meningen. Förlåt.
Men det här är helt teoretiska exempel och jag vill inte att någon ska läsa mellan raderna i det.
Är det så det är eller är det bara det man hör talas om? Jag trodde det här var ett fenomen i början av eller t.o.m. innan ett förhållande. Men det verkar kunna sträcka sig längre i tiden.
Sa ju att jag inte ville skriva det här.. men nu slipper jag ha det i huvudet i alla fall..
Det är aldeles för lätt att glömma bort att man har dem. När saker flyter på ”som det ska” blir det tyvärr lätt att man får skygglappar och glömmer bort att det faktiskt finns folk där ute som bryr sig.
Tänk om man likt spelet SIMS kunde ha en mätare sitta på väggen hemma där man såg vilken status man hade med sina kompisar. När mätaren börjar dippa från grönt till gul/orange är det dags att ringa till den vänner och fylla på med lite vänskapspoäng.
Tyvärr fungerar inte livet som ett tv-spel. Man måste alltid känna efter vilka vänner som man börjar försumma och vilka vänner som man faktiskt ligger på ”skämta om sex-nivån” på (förlåt, om man inte har spelat liknande spel så är liknelsen lite skum).
Jag ber om ursäkt till alla vänner som för tillfället har fallit ur mitt medvetande pga att jag har lagt min fulla energi på familjen, ni vet eller kommer märka själva att det lätt blir så när man har små barn. En vacker dag kommer kanske rollerna att vara ombytta. Dock är det i tider som dessa som man märker att det faktiskt finns folk som har överseende med det. Som vill vara ens vän trots att man blir lite glömsk ibland.
Jag ska inte dra ut på det för länge. Det jag ville säga var: tack för att ni finns!
Dags att sparka igång den här gamla sidan igen. Om det finns någon som följt mina bloggar längre tillbaka så vet ni kanske att jag oftast får fart på skrivandet när jag är i en lågperiod eller är irriterad och arg. Inte så konstruktivt kanske men det är finns tillfällen när det bästa sättet är att få skriva av sig lite.
Jag har nu kommit till en fas i livet som jag helt ärligt faktiskt inte trodde att jag skulle behöva. Visst det var väl lite naivt, men vafan det händer ju. Vad?, undrar väl de flesta då. Jo det är så att det börjar knaka ”lite” i mitt förhållande. Det perfekta paret Peter och Maria har kommit in i en svacka. Det gick tydligen inte att vara nykära i all evighet som jag trodde.
Det här är inget purfärskt utan det har legat och grott ett tag, tyvärr. Så nu ska vi försöka sätta ner foten och göra någonting åt det. Att komma på vad vi egentligen vill göra. Första steget är att vi sover på skilda platser under kvällarna, barnen påverkas inte då de fortfarande går samma tider på dagis och vi äter ihop på kvällarna. Dock kanske inte de kvällar som jag jobbar sent, men det får vi se. Detaljer, detaljer..
Vi har dessutom försökt få en tid för familjerådgivning, men det verkar vara stört omöjligt. Har i alla fall satt upp oss på väntelistan. De påstår att de prioriterar småbarnsfamiljer vilket ju kanske kan vara vettigt. Vi får väl se hur lång tid det tar..
Vi är i alla fall överens och kompisar så här långt, vilket jag tror och hoppas att vi alltid kommer att vara oavsett vad som händer. Jag tänker i alla fall inte bli en skild barnunge som bråkar med den andra föräldern. Så många sådana jag har svurit över så skulle det vara fan om jag blev en sådan själv. Nej, om det värsta nu skulle hända och vi faktiskt skulle flytta isär så tror jag mer på ett förhållande likt ”Varannan vecka” Där vi träffas och äter söndagsmiddag ihop.
Men men, nu får framtiden avgöra hur det löser sig.. Men under tiden så kommer jag säkerligen att vara lite mer aktiv här än jag varit det senaste halvåret.
Nu är den över, dan före dopparedan, sista dagen innan min första dag på nya jobbet imorgon gäller det. Har fått frågor från flera håll idag och i helgen om jag är nervös..
- ”njaaee inte direkt, det kanske kommer senare.” har väl varit standardsvaret. Och varför skulle jag, egentligen. Jag kommer att börja jobba med något jag gjort de senaste 2.5 månaderna, på samma företag i en annan stad. Jag har varit runt på flera olika kontor tidigare så jag vet vad som kommer vara lika och vad som kommer att skilja sig. Jag har aldrig haft svårt att få kontakt med nya människor. Och jag kan inte komma på någon människa som inte klarat av mig när de väl lärt känna mig, visst det kanske låter som att jag är väldigt självgod när jag säger så. Men jag är en snäll kille, jag har hört det från så många håll att det är svårt att bortse från det.
Visst finns det vissa saker som kommer att vara lite svårt att lära sig, men varför skulle jag vara nervös för det. Alla är vi nya i början..
Nej jag är mest förväntansfull, redo att lära mig massa nya saker, om hur det fungerar att jobba i en större grupp människor, hur det är att hantera kunder i en större stad, och hur det är att pendla dagligen.
När jag tänker efter så är det en sak jag kanske skulle vara lite nervös över, och det är att missa tåget. Imorgon är det lugnt för då ska barnen vara hemma, men ii fortsättningen kommer det många dagar när jag ska lämna dem på dagis innan jag ska med tåget, det kommer att bli intressant.
Nej, dags för att sova måste vila upp mig inför mitt nya liv som heltidsanställd…
gonatt.
ps. hur bra är det att börja sin karriär som bankman med att förlora mot sin fru i Monopol… BAJS! ds.
Jag var på jobbintervju idag. Kundtjänstjobb i norrköping på Nordea. De har bara annonserat internt så det är inte så många sökande. plus för mig. Det var en tjej som skulle på intervju imorgon, sen skulle det fattas beslut. Hoppas på att få besked redan på fredag. Det handlar om ca ett års vikariat. Men sen är jag inne i matchen. Har fått kläm om saker o ting och gjort en del certifieringar så då bör det vara lättare att fortsätta inom koncernen.
Så nu håller vi tummarna. Ska vi kunna andas ut i några månader till eller ska jag gå på nålar och vänta på om någon annan hör av sig…
drama!
Sen jag lämnade tillbaka systemkameran har jag inte varit så sugen på att fota överhuvud taget. Därför har det blivit lite bildtorka här på bloggen, tillsammans med den allmänna inläggstorkan som råder.
Jag rensade ut lite bilder från mobilkameran idag, som jag tänkte bjuda på. Det händer ganska ofta att jag tar bilder som jag tänker att jag ska blogga, men sen orkar jag inte lägga över dem på datorn. Och sånna bilder är ofta inte så roliga att titta på själv så här kommer några brottsstycken av min vår..
-
- Modellera / bajskorv?
-
- Hårdingen
-
- 3års present
-
- Egen uppsättning
-
- Tränar hårt
-
- Klätterapa
-
- Lära Engelska
-
- Väntan
-
- Väl framme
-
- Syskonkärlek
-
- Studentskiva
-
- Kvällspromenad1
-
- Kvällspromenad2
-
- Kvällspromenad3
Var det någon som påstod att det var lätt? Nej jag tänkte väl det. Jag vet inte om jag kan tänka mig något värre just nu. Att lämna ut sig själv så totalt som man bör göra i en ansökning. Det tar hårt på självkänslan, vad är jag bra på egentligen? Vad kan jag tillföra företaget? Och vill de att jag tillför något eller vill de bara ha en robot som svarar i telefon? Det är ju inte bara arbetslösa som överdriver i sina ansökingar, det är i lika stor grad arbetsgivare som överdriver i sina anonser.
I alla fall, känslan när man skriver en ansökan är för mig samma känsla som när man skriver en uppgift i skolan, det känns halvdåligt hela tiden, tillslut känner man att man har fått ihop något ”tillräckligt bra” och skickar in det, hoppas på ett godkännt. Tyvärr fungerar det inte så här, här måste man minst ha ett VG för att ens få komma på intervju, sen är det en muntlig tenta som gäller.
Känslan är även samma när man väl skickat in ansökan, den där känslan av en sten som släpper från bröstet, nu kan jag inte påverka beslutet något mer, nu är det upp till mottagaren att tycka om det jag skrivit. Det är inget som är färdigt, det är inget som är klart, men det känns ändå som att man inte kan göra något själv. Visst i fallet med jobben kan man ringa o tjata lite, men jag tvivlar egentligen på att arbetsgivaren ser det som en positiv sak.
Idag har jag i alla fall fått iväg två ansökningar, imorgon ska jag försöka skriva ihop ett personligt brev att skicka in på en intern anons på banken. Sen är det väl några fler ansökningar som ska göras imorgon kväll..
