You are currently browsing the tag archive for the ‘Klag’ tag.
obs. ironisk rubrik.
Eller skulle det vara Katrineholm kanske, jag vet inte har inte bott på så många andra ställen. Kan försöka ta det från början i alla fall.
Pratade med en vikarie på jobbet häromdagen. Hon har varit i sydligare breddgrader o studerat senaste halvåret och nu var första gången hon var tillbaka på jobbet igen. En självklar fråga som dyker upp är ju såklart, vad är skillnaden mellan där och här?
Svaret löd något liknande: Ja nu är man i Sverige igen, här umgås man en och en, man måste ringa innan o boka tid, men allt som oftast sitter folk hemma framför tvn. Där nere umgås man i grupp om kvällarna. Man tar sig ut ur sina hem och träffas någonstans där man kan prata och umgås.
Det första som slår mig är Lars winnerbäcks text ”I Stockholm”:
Här är alla lika övergivna Ensamma, synd om oss Här går man inte runt och hälsar på man måste ringa först man måste boka tid man måste skynda sig man måste skärpa sig man måste komma in i Stockholm
Det andra som slår mig är att det faktiskt finns några grupper här i Sverige som umgås på det här sättet. Dels folk som kommer från sydligare breddgrader, de är ju vana att göra så här. Så varför skulle det vara konstigt att fortsätta på samma sätt när man kommer hit? Men då kollar Svensson lite snett på dem o undrar om de ”inte har något bättre för sig än att stå mitt i gatan o snacka skit på något språk vi inte förstår”.
Den andra gruppen jag tänker på är ungdomar. Barn som har blivit lite för stora för att sitta hemma hos mamma o pappa och kolla på ”så ska det låta” en fredagskväll. De samlas på ungdomsgården om det finns någon, gör det inte det så vid den lokala macken. Eller i ”värsta” fall på en parkbänk någonstans.
Som tur är så är det här en övergående fas, vi ”vuxna” klagar, hånar och tittar menande på dessa socialiserande ungdomar ända tills de lär sig att umgås, det ska man göra inom låsta dörrar. Gärna en och en, för det får man ju också lära sig tidigt, att är man tre så kommer ju någon bli utanför, då är det bättre att den tredje sitter hemma o väntar på att någon annan ska vilja umgås med denne en och en…..
Jag ska flytta till Turkiet.
Har aldrig gjort detta innan, och jag antar att det inte kommer att bli någon seriösare version nu heller. Jag nämnde för någon att jag känner mig rent utav rövknullad (ursäkta språket) av året 2010. Det var året då all skit hände på en gång, och jag tänker inte tråka ut någon stackars läsare med att gå in i detalj i vad som hände.
Det viktiga är att nu är det ett nytt år, och första veckan på året tangerade egentligen misären från förra året, så nu är det bara att bryta ihop och komma igen. 2011 kommer vara året då jag ägde världen. Och om ni har tur som kommer jag kanske att dela med mig lite här också. Inser i skrivande stund att jag saknat att skriva av mig.
Hoppas bara att ni som är födda tidigare än generation-Z har överseende med det här med att man lägger ut sitt privatliv offentligt. Det ÄR en generationsfråga och jag kräver inte att ni ska förstå varför.
Visst blir man trött när man köper kläder, är jättenöjd med dem, kanske bara fanns en kvar i din storlek och den fick du. Och sen kommer man hem, använder dem i en halv dag. Och sedan visar det sig att de var trasiga.. (lång mening).
Det här hände mig nu för andra gången på ett par månader, det första var ett par byxor, där båda knapparna i midjan pajade, och nej jag har inte blivit (så mycket) tjockare. De lämnade jag i alla fall in för lagning så fick butikens skräddare fixa problemet. Den andra gången, nu handlade det om en cardigan jag köpte i fredags. Efter att ha använt den en gång, såg jag att en knapp höll på att falla bort. Ok, lugnt tänkte jag, jag låter bara bli och knäppa tröjan idag, så fixar jag det imorrn.. eller hur. Det tog en timme sen hade knappen ramlat av i alla fall. BAJS! tänkte jag.
MEN, man ska ju tänka positivt sägs det, se möjligheter inte svårigheter. Så jag tänkte att istället för att gå tillbaka till affären o grina, bli av med tröjan några dagar och sedan få tillbaka den i ”nyskick” så syr jag dit knappen själv. Fast med lite annan tråd. Kan ju vara kul med lite detaljer. Sagt o gjort.. här är resultatet. 
Så långt inlägg om att sy dit en knapp 
bra jobbat Peter!
Höstens stora tv-anti-klimax för min del är Roast på Berns. Jag vet inte ens var jag ska börja. När de började påa programmet så tyckte jag faktiskt att det verkade roligt. Jag känner ju till idéen sen tidigare, man har gjort det i USA, alla stora stjärnor har fått utstå detta. Deras lika kända kompisar har fått göra sig roliga på deras bekostnad under någon timme för att i slutet få bita tillbaka och visa att de minsann är lyckade.
Visst det här kan vara roligt, vi samlar vad som i trailern verkade vara Sveriges komiker-elit för att göra rolig tv på varandras bekostnad. Men ack vad jag bedrog mig. Det var lite roligt första gången, och programmet med Robert Gustavsson var faktiskt ganska underhållande. Men idag isåg jag varför jag slutade kolla på programmet.
Problemet är att de har en stab med ordinarie komiker som är med varje program som är så fruktansvärt lata att de inte ens orkar gräva fram information om kvällens gäst. Värst av alla är det skrikande åbäket till Petra Mede som är så fruktansvärt tråkig att jag inte ens drar lite på mungiporna. Problemet är att de tycker det är roligare att driva med varandra än att faktiskt ge uppmärksamhet till kvällens gäst.
Jag kommer ihåg programmet när de skulle roasta Henrik Schyffert, skaparen av roast på berns. Petra häcklade en av de andra roastarna Kristoffer Appelkvist för att han var tjock, under hela sin tid. Sen klämde hon ur sig typ, ja just det du är här också Henrik, och gick av scenen. Jag skiter väl i om KA är jättetjock, tanken är väl att man ska roasta den som sitter i stolen….
Idag kollade jag på programmet i 2 min tills jag insåg att Andre Wikström skulle fortsätta skämta om att Zoran Ismail är kurd, att Petra Mede är ful och att David Batra har dålig hållning. Sen gav jag upp. Jag kanske hade velat se Peter Wahlbäcks framförande, det är ju bara gästroastarna som är roliga. Men det är inte värt att plåga sig igenom de andras tafatta försök, då kan jag hellre gå o lägga mig.
Synd att svensk tv gång på gång ska förstöra bra programidéer med dåliga komiker. Riktigt tråkigt.
Eller bara väldigt oerfarna..
Jag pratar om electrulux, kanske inte världens vanligaste leksakstillverkare, men de har tydligen gett sig in på marknaden för att marknadsföra sina riktiga varor.
Matilda har pratat i en månad om att hon önskar sig en damsugare när hon fyller år, självklart ska hon få en damsugare, och ingen plastig rosa damsugare som går sönder efter en dag utan en ordentlig från just electrolux som ser ut som en riktig. Man hade ju kunnat tycka att e-lux kunde ha gett sig där att ha en hållbar leksak som är en replika av en riktig. Men nej, den måste ju suga också, som en riktig. Så att barnen fattar vad en damsugare gör. Men den kan ju inte suga för hårt för då drar den ju för mycket batteri.. Sen måste det ju finnas något att suga upp också, då säger en i designteamet; ”Ja vi skickar med en miljon minimala frigolitkulor, de borde ju vara tillräckligt lätta för att suga upp”.
Tyvärr var det ingen som testade produkten innan de släppte den på marknaden så det var ingen som märkte att sugkraften och munstycket var tvunget att sättas mitt uppe på en frigolitkul för att den sakta men säkert skulle dras in i damsugaren och att man sedan var tvungen att göra samma procedur ggr en miljon för att få upp alla.
Vad de inte heller hade tänkt på var att barnen själv kunde öppna damsugare och hälla ut alla kulor igen..
Dennis Leary nämnde någon gång att ”Don’t buy the toys that makes the noice, because the kid will push that button over and over again” (kanske inte ordagrant, men nästan) Vi har insett att detta inte är något problem, för våra barn blir inte besatta av ljud-leksakerna. Puuh, tänkte vi va skönt då kan vi ge barnen de leksaker de vill ha, utan att vi blir galna på kuppen. Tji fick vi då gör man en leksak som spyr skräp omkring sig istället…
Suck…
Ja jag vet.. visst är det trist. Men jag måste faktiskt klaga lite på er läsare, det är inte en enda av er som har erbjudit mig en kamera ännu. Därav bristen på nya bilder. Jag har blivit dålig på att pilla med photoshop, det är liksom inte lika roligt när man inte har något nytt material att arbeta med. Jag kanske kan försöka klämma fram något framöver, men nu fortsätter det att vara tråkig text här på bloggen i alla fall.
