You are currently browsing the tag archive for the 'funderingar' tag.
Idag fick jag reda på att våran nyaste medarbetare tydligen inte ska jobba kvar. Han har sagt upp sig och ska börja på huvudkontoret i sthlm. Trist, blir det färre killar igen. En annan jobbarkompis i samma ålder som oss berättade också att hon inte har några planer på att vara kvar på kontoret då hon egentligen vill bli Controler.
Deras argument för att inte vilja vara kvar är att de inte vill harva runt som vikarier hur länge som helst. (De har kortare vikariat än mig). Det får en annan att börja fundera lite också. Man blir lätt ”lat” när det gäller arbete när man väl har ett. Eller man och man, jag talar väl för mig själv. Jag trivs rätt bra med att ha ett jobba att gå till, att veta vad jag ska göra imorgon, nästa vecka och om 3 månader. Jag förstår väl att det är ungefär samma sak som de känner, men jag skäms nästan lite över att trivas så bra. Jag har ju bara jobbat 1 månad längre än dem men har löfte om ca 6 mån längre arbete. Jag bävar redan för hur jag ska göra när mitt vikariat börjar lida mot sitt slut. Jag tycker verkligen inte om att söka jobb, vem gör det?
Sen kommer ju den ständiga frågan upp, men utbildningen då? Jag tycker ju faktiskt att det är roligt med informationshantering. Men i de här tiderna finns det verkligen inte utrymme för att välja o vraka…
Äh, vet inte varför jag skrev eller vad jag skrev.. gonatt. Nästa gång kanske jag skriver om något intressant..
Det absolut intressantaste på tv just nu verkar vara andra människors misslyckade liv. Om man inte äter fel så klär man sig fel eller så har man totalt misslyckas med att bygga/inreda sitt hus. Det finns tom program om så tabubelagda saker som folks privatekonomi. Det finns ingen hejd i hur man kan frossa i andras nedgångna liv. Varför är det då så intressant? Jag gillar själv på lyxfällan och arga snickaren. Men jag vet inte varför.
Är det för att man känner sig lite lite bättre när man ser på dessa program? ”Jag har ju i alla fall inte kommit på tv ännu” eller är det för att ge sig själv en tankeställare? ”jag kanske skulle börja tänka på vad jag stoppade i mig”.
Det är svårt att sia i, speciellt om man som jag alltid vill ha lite kött på benen innan jag uttalar mig. Har folk fått vackrare hem? Är vi mer hälsosamma? Har vi bättre koll på våran privatekonomi? Jag vet inte.
Det jag kan uttala mig om är mest bara mig själv. Jag är nog ganska mycket av den första typen, jag är i alla fall inte med i tv. Men ändå så kommer tanken upp ibland, om jag skulle bli tvingad att vara med i ett sånt program vad ligger närmast? Ekonomin hoppas jag verkligen inte, eftersom jag jobbar på en bank så skulle ju det vara sjukt pinsamt. Vi äger ju fortfarande inget hem, men vi är båda väldigt måna om att det faktiskt ska se fint ut där vi bor, även om vi inte har lika vilda ideer som de flashiga tv-inredarna. Vi städar regelbundet, så ingen risk för att barnen ska drabbas av astma pga dammet i alla fall. Det jag skulle kunna tänka mig är något slags gör om mig program, ge mig lite nya snygga kläder för jag har aldrig haft en vettig inkomst o köpa snygga kläder för.. men det håller inte hela vägen till tv, tyvärr jag har ju faktiskt ett litet intresse i hur jag ser ut och även om jag är rätt kass på att välja kläder så kommer jag aldrig att hamna hos fab 5 
SÅ nu är frågan till dig, en av de tre läsare jag har kvar på den här bloggen, vilket livsstilsprogram är du närmast att hamna i?
Nu är den över, dan före dopparedan, sista dagen innan min första dag på nya jobbet imorgon gäller det. Har fått frågor från flera håll idag och i helgen om jag är nervös..
- ”njaaee inte direkt, det kanske kommer senare.” har väl varit standardsvaret. Och varför skulle jag, egentligen. Jag kommer att börja jobba med något jag gjort de senaste 2.5 månaderna, på samma företag i en annan stad. Jag har varit runt på flera olika kontor tidigare så jag vet vad som kommer vara lika och vad som kommer att skilja sig. Jag har aldrig haft svårt att få kontakt med nya människor. Och jag kan inte komma på någon människa som inte klarat av mig när de väl lärt känna mig, visst det kanske låter som att jag är väldigt självgod när jag säger så. Men jag är en snäll kille, jag har hört det från så många håll att det är svårt att bortse från det.
Visst finns det vissa saker som kommer att vara lite svårt att lära sig, men varför skulle jag vara nervös för det. Alla är vi nya i början..
Nej jag är mest förväntansfull, redo att lära mig massa nya saker, om hur det fungerar att jobba i en större grupp människor, hur det är att hantera kunder i en större stad, och hur det är att pendla dagligen.
När jag tänker efter så är det en sak jag kanske skulle vara lite nervös över, och det är att missa tåget. Imorgon är det lugnt för då ska barnen vara hemma, men ii fortsättningen kommer det många dagar när jag ska lämna dem på dagis innan jag ska med tåget, det kommer att bli intressant.
Nej, dags för att sova måste vila upp mig inför mitt nya liv som heltidsanställd…
gonatt.
ps. hur bra är det att börja sin karriär som bankman med att förlora mot sin fru i Monopol… BAJS! ds.
Den senaste trenden inom semestra med barn har tydligen varit att ta med dem på tågluffen, man gör resan till målet och hinner visa upp många olika platser för sitt barn. Som vanligt med trender så vet man inte vem som kom på det eller vem som utövar det. Men jag kan ju erkänna att jag har funderat på hur det skulle vara några gånger. En vacker dag när jag också får ta ta ut semester och har pengar över att resa någonstans..
Visst kan det vara jäktigt för barnen, men det kanske är lärofyllt för hela familjen, få lära sig att ta dagen som den kommer och inte ge upp vid första planmiss, för det blir missar mot planen, jag lovar.
Nästa steg i detta kanske är att säsonga med barn Maria nämnde precis att de söker en bagare i Ramundbergen där hennes syster jobbade förra vintern.. Då börjar tankarna börja vandra.
Tänk om det fanns dagis som hade platser till barn som inte är skrivna på orten. Tänk om man tillsammans med några fler barnfamiljer skulle ta sitt pick och pack och flytta norrut över vintern och söderut över sommarhalvåret. Tänk om man kunde ha två säsongsjobb som gick i varandra så man skulle slippa de där tomma månaderna i mitten.
Visst skulle det vara roligt, att inte fastna i gamla invanda mönster, att sträva efter den stabilaste möjliga vardagen, en vardag utan toppar eller dalar, bara för att komma åt den där efterlängtade dagsrutinen som är så bekväm.
Tänk om man vågade, tänk om man orkade.
Mycket tänkande blir det.. Men i slutändan så tänker man att det ändå nog är bäst för barnen att vara på ett ställe, att ha ett dagis där de känner sig trygga, att ha sina mor- och farföräldrar nära, att ha ett stabilt jobb med en stabil inkomst för att kunna planera lite inför framtiden. Det kanske är bäst i alla fall…
Oj, hur gick det till? Visst killen mådde dåligt, men att det var så illa ställt hade jag aldrig gissat.
Jag har säkert en miljon saker att skriva om MJså det här kommer säkert inte bli särskilt sammanhängande, jag kunde berätta om när jag fick mitt första blandband med hans musik, att mamma eller pappa hade spelat in min favoritlåt flera gånger på rad och jag inte fattade vad som var fel på bandet.
Hur jag och Olle byggde våran egen livescen för MJ i Lego med hjälp av min stereo, legoklossar och sånna där skrapor som man hade för att skrapa ihop legot med.
Hur jag konstant lyckades missa MJ-weekend på MTV och var skitsur när jag upptäckte det på söndagkvällen och de inte längre spelade några av hans låtar.
Hur jag alltid har tvivlat på de personer som påstår att MJ är pedofil och utnyttjar barn i sitt slott. Jag tvivlar fortfarande, det känns som att det är en större chans att pengahungriga mammor har tvingat sina barn att ljuga för att få ut skadestånd.
Jag kan kanske inte säga att MJ har betytt mycket för mig när jag var mindre, tyvärr slutade jag att lyssna på honom, det var väl inte tufft o fränt längre. Men jag är och har alltid varit imponerad över hans musik, som i mina öron är näst intill tidslös. Det kanske är lite väl starkt begrepp, men jag tycker inte att det är något speciellt som utmärker varken 80- eller 90-tal i hans låtar. Det är bara bra. Inget mode, inget larvigt, bara bra. Men det kanske beror på att jag har växt upp med det också.
Jag sitter här och kollar på Dangerous Konserten som går på fyran och inser att jag aldrig har sett en hel konsert med honom. Varken live eller på tv. Anledningen är kanske att jag slutade lyssna på honom ganska tidigt. Men det är rätt intressant i alla fall, för jag kommer ihåg att vi dyrkade honom som små. Kunde Dangerousskivan utantill, eller så gott utantill som man kan när man är under 10 år 
För erkänn, det är inte lätt att höra vad han säger alla gånger.
Men han är en lustig figur, det måste jag erkänna och det är väl inte så konstigt att folk har skapat falska sanningar och myter om honom om man ser hur han ser ut och hur han beter sig. Folk är ytliga.
Till slut vill jag bara säga vila i frid Micheal, nu slipper du förföljelsen för gott.
Var det någon som påstod att det var lätt? Nej jag tänkte väl det. Jag vet inte om jag kan tänka mig något värre just nu. Att lämna ut sig själv så totalt som man bör göra i en ansökning. Det tar hårt på självkänslan, vad är jag bra på egentligen? Vad kan jag tillföra företaget? Och vill de att jag tillför något eller vill de bara ha en robot som svarar i telefon? Det är ju inte bara arbetslösa som överdriver i sina ansökingar, det är i lika stor grad arbetsgivare som överdriver i sina anonser.
I alla fall, känslan när man skriver en ansökan är för mig samma känsla som när man skriver en uppgift i skolan, det känns halvdåligt hela tiden, tillslut känner man att man har fått ihop något ”tillräckligt bra” och skickar in det, hoppas på ett godkännt. Tyvärr fungerar det inte så här, här måste man minst ha ett VG för att ens få komma på intervju, sen är det en muntlig tenta som gäller.
Känslan är även samma när man väl skickat in ansökan, den där känslan av en sten som släpper från bröstet, nu kan jag inte påverka beslutet något mer, nu är det upp till mottagaren att tycka om det jag skrivit. Det är inget som är färdigt, det är inget som är klart, men det känns ändå som att man inte kan göra något själv. Visst i fallet med jobben kan man ringa o tjata lite, men jag tvivlar egentligen på att arbetsgivaren ser det som en positiv sak.
Idag har jag i alla fall fått iväg två ansökningar, imorgon ska jag försöka skriva ihop ett personligt brev att skicka in på en intern anons på banken. Sen är det väl några fler ansökningar som ska göras imorgon kväll..
Vi är kära i våran balkong. Sen vi flyttade ifrån våran härliga lägenhet i Ljungby så har vi saknat en balkong med hela våra hjärtan. Att sitta instängd i en lägenhet och bara kunna komma ut genom trapphuset tär på glädjen.
Nu har vi en balkong. Jag tror dessutom att vi har den snyggaste balkongen i huset. Nu är vi här ute jämt. Den är inte stor, det är precis så att det får plats två vuxna och två små barn efter alla krukor och växter, men så fort det är fint väder så är dörren öppen. Barnen springer ut och in under dagarna och vi bänkar oss här ute på kvällarna. Jag undrar vad alla grannar tror om oss, det verkar som om det bara är vi som är på balkongen förrutom några yngre grannar på fredags- och lördagskvällarna..
Men det är ju så skönt.. att slippa sitta inne o andas lägenhetsluft, att få lite sol på sig och kuna göra något annat än att stöka i köket på kvällarna.
Då kommer ju frågan; kan man överdosera en balkong? är det bra att bara använda 3kvm när man har 75 till att utnyttja? Skit samma underbart är det i alla fall. Jag förstår varför det höjer värdet på bostadsrätter och hyran på hyresrätter..
Did I disappoint you or let you down?
Should I be feeling guilty or let the judges frown?
‘Cause I saw the end before we’d begun,
Yes I saw you were blind and I knew I had won.
So I took what’s mine by eternal right.
Took your soul out into the night.
It may be over but it won’t stop there,
I am here for you if you’d only care.
You touched my heart you touched my soul.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
(I’ve kissed your lips and held your head.
Shared your dreams and shared your bed.)
I know you well, I know your smell.
I’ve been addicted to you.
Goodbye my lover.
Goodbye my friend.
You have been the one.
You have been the one for me.
Idag har jag lämnat tillbaka kameran jag egentligen har lånat aldeles för länge redan. Det var inget svårt beslut, grejen var ju inte min. Men det sved lite när jag lämnade den ifrån mig, i vetskap om att nästa systemkamera som jag håller i handen inte kommer att kunna prestera i närheten av samma bilder. Å andra sidan är det med glädje som jag ser tillbaka på de två månader jag har fått äran att låna detta verktyg och jag har lärt mig otroligt mycket om foto under tiden. När jag väl kommer att ha råd att köpa en egen så kommer inlärningstiden att vara betydligt kortare än om jag aldrig hållt i en systemkamera tidigare. Jag har även fått upp ögonen för en ny hobby, en hobby som kanske tom familjen kan ha lite nytta av.
Ingen som är sugen på att sponsra med en systemkamera? bara en liten, det behöver inte ens vara en dyr 
Igår kändes det som om jag sprang, hela dagen. Jag hade lovat att dokumentera en students dag. Från morgon till kväll. Tyvärr hade jag lite dålig planering, så det kändes som om jag var ungefär 5 min för sen till allt som hände, inte allt kanske men mycket. Därför fick jag flänga som en galning för att hänga med i studentdagens hårda tempo och scenbyten. Mitt i allt detta skulle man prestera lite bra och intressanta bilder men vinklar, ljus och varierade motiv. Gärna lite bättre än om en familjemedlem gick omkring och tog lite spontana bilder med en kompaktkamera.. Det är inte det lättaste kan jag säga. Jag fick ihop strax över 600 bilder, som tyvärr inte får plats på datorn för tillfället så jag måste rensa lite innan jag kan lägga över dem. Sen ska jag gå över dem med PS så att de ser representabla ut när jag lämnar över dem. Kommer bli några timmars arbete.
Diskuterade lite med en journalist på studentskivan. Kom fram till att jag egentligen inte är så mycket för journalistiska bilder. Mest kanske för att jag inte är en så bra fotograf ännu. Jag har förut kommit fram till att jag inte heller är helt såld på att göra fotomontage, dvs klippa o klistra ihop flera bilder för att skapa en helt ny. Nej jag hamnar nog någonstans mitt emellan, jag gillar att skapa konstnärliga kort som vid en snabb titt kan misstas för att faktiskt vara verklighet. Men som är så pass manipulerade att de väcker uppmärksamhet. Jag undrar om det finns en marknad för sådana bilder…
