You are currently browsing the tag archive for the ‘Familjeliv’ tag.
Dags att sparka igång den här gamla sidan igen. Om det finns någon som följt mina bloggar längre tillbaka så vet ni kanske att jag oftast får fart på skrivandet när jag är i en lågperiod eller är irriterad och arg. Inte så konstruktivt kanske men det är finns tillfällen när det bästa sättet är att få skriva av sig lite.
Jag har nu kommit till en fas i livet som jag helt ärligt faktiskt inte trodde att jag skulle behöva. Visst det var väl lite naivt, men vafan det händer ju. Vad?, undrar väl de flesta då. Jo det är så att det börjar knaka ”lite” i mitt förhållande. Det perfekta paret Peter och Maria har kommit in i en svacka. Det gick tydligen inte att vara nykära i all evighet som jag trodde.
Det här är inget purfärskt utan det har legat och grott ett tag, tyvärr. Så nu ska vi försöka sätta ner foten och göra någonting åt det. Att komma på vad vi egentligen vill göra. Första steget är att vi sover på skilda platser under kvällarna, barnen påverkas inte då de fortfarande går samma tider på dagis och vi äter ihop på kvällarna. Dock kanske inte de kvällar som jag jobbar sent, men det får vi se. Detaljer, detaljer..
Vi har dessutom försökt få en tid för familjerådgivning, men det verkar vara stört omöjligt. Har i alla fall satt upp oss på väntelistan. De påstår att de prioriterar småbarnsfamiljer vilket ju kanske kan vara vettigt. Vi får väl se hur lång tid det tar..
Vi är i alla fall överens och kompisar så här långt, vilket jag tror och hoppas att vi alltid kommer att vara oavsett vad som händer. Jag tänker i alla fall inte bli en skild barnunge som bråkar med den andra föräldern. Så många sådana jag har svurit över så skulle det vara fan om jag blev en sådan själv. Nej, om det värsta nu skulle hända och vi faktiskt skulle flytta isär så tror jag mer på ett förhållande likt ”Varannan vecka” Där vi träffas och äter söndagsmiddag ihop.
Men men, nu får framtiden avgöra hur det löser sig.. Men under tiden så kommer jag säkerligen att vara lite mer aktiv här än jag varit det senaste halvåret.
Den senaste trenden inom semestra med barn har tydligen varit att ta med dem på tågluffen, man gör resan till målet och hinner visa upp många olika platser för sitt barn. Som vanligt med trender så vet man inte vem som kom på det eller vem som utövar det. Men jag kan ju erkänna att jag har funderat på hur det skulle vara några gånger. En vacker dag när jag också får ta ta ut semester och har pengar över att resa någonstans..
Visst kan det vara jäktigt för barnen, men det kanske är lärofyllt för hela familjen, få lära sig att ta dagen som den kommer och inte ge upp vid första planmiss, för det blir missar mot planen, jag lovar.
Nästa steg i detta kanske är att säsonga med barn 
Maria nämnde precis att de söker en bagare i Ramundbergen där hennes syster jobbade förra vintern.. Då börjar tankarna börja vandra.
Tänk om det fanns dagis som hade platser till barn som inte är skrivna på orten. Tänk om man tillsammans med några fler barnfamiljer skulle ta sitt pick och pack och flytta norrut över vintern och söderut över sommarhalvåret. Tänk om man kunde ha två säsongsjobb som gick i varandra så man skulle slippa de där tomma månaderna i mitten.
Visst skulle det vara roligt, att inte fastna i gamla invanda mönster, att sträva efter den stabilaste möjliga vardagen, en vardag utan toppar eller dalar, bara för att komma åt den där efterlängtade dagsrutinen som är så bekväm.
Tänk om man vågade, tänk om man orkade.
Mycket tänkande blir det.. Men i slutändan så tänker man att det ändå nog är bäst för barnen att vara på ett ställe, att ha ett dagis där de känner sig trygga, att ha sina mor- och farföräldrar nära, att ha ett stabilt jobb med en stabil inkomst för att kunna planera lite inför framtiden. Det kanske är bäst i alla fall…
Eller bara väldigt oerfarna..
Jag pratar om electrulux, kanske inte världens vanligaste leksakstillverkare, men de har tydligen gett sig in på marknaden för att marknadsföra sina riktiga varor.
Matilda har pratat i en månad om att hon önskar sig en damsugare när hon fyller år, självklart ska hon få en damsugare, och ingen plastig rosa damsugare som går sönder efter en dag utan en ordentlig från just electrolux som ser ut som en riktig. Man hade ju kunnat tycka att e-lux kunde ha gett sig där att ha en hållbar leksak som är en replika av en riktig. Men nej, den måste ju suga också, som en riktig. Så att barnen fattar vad en damsugare gör. Men den kan ju inte suga för hårt för då drar den ju för mycket batteri.. Sen måste det ju finnas något att suga upp också, då säger en i designteamet; ”Ja vi skickar med en miljon minimala frigolitkulor, de borde ju vara tillräckligt lätta för att suga upp”.
Tyvärr var det ingen som testade produkten innan de släppte den på marknaden så det var ingen som märkte att sugkraften och munstycket var tvunget att sättas mitt uppe på en frigolitkul för att den sakta men säkert skulle dras in i damsugaren och att man sedan var tvungen att göra samma procedur ggr en miljon för att få upp alla.
Vad de inte heller hade tänkt på var att barnen själv kunde öppna damsugare och hälla ut alla kulor igen..
Dennis Leary nämnde någon gång att ”Don’t buy the toys that makes the noice, because the kid will push that button over and over again” (kanske inte ordagrant, men nästan) Vi har insett att detta inte är något problem, för våra barn blir inte besatta av ljud-leksakerna. Puuh, tänkte vi va skönt då kan vi ge barnen de leksaker de vill ha, utan att vi blir galna på kuppen. Tji fick vi då gör man en leksak som spyr skräp omkring sig istället…
Suck…
Ursäkta det långa inlägget, men jag var tvungen att skriva av mig.
Det har varit en vecka kantad av kaos och panik. Vi har för första gången jobbat heltid (nästan) båda två och barnen har varit på dagis till och från samt hos sin mormor. Det har dessutom passat så bra att Jag och Maria inte har träffat varandra på ledig tid sen i tisdags kväll. Eftersom hon börjat jobba när jag slutat och hon slutat jobba när jag gått o lagt mig. Vi har tvättat hemma hos Marias mamma eftersom det var fullt med tvätttider hemma. Tvätten har vi mestadels burit över i kassar, men även fått lite körhjälp. Jag har nästan lyckats komma försent med att lämna barnen varje morgon eftersom Maria behövt sova och jag är dålig på att planera mornar.. Jag har släpat med mig barnen till affären varje dag efter jobbet för att där hitta på vad vi ska äta till middag. Efter middagen har barnen stupat i säng och jag fastnat i något slags apatiskt läge framför datorn eller tvn.
Men allt detta har varit värt slitet, för vi har alla vetat att det bara är en kortvecka och till helgen så skulle vi åka ner till våra vänner i söder, äta god mat umgås och bara ta det lugnt hela helgen. Torsdagen var den allra värsta, crescendot på veckan, de sista kämpatagen för att vid nio, efter Maria slutat jobba slänga oss i bilen och sträckköra ner. Inte nog med att det var mycket att göra, det var ju dubbelpension på banken också, vilket innebär att 50% av bankens kunder måste stå o trängas utanför dörren klockan 09.50.
Som vanligt så var barnen jättetrötta när jag hämtade dem vid halvfemsnåret, men det var väl inget konstigt tyckte jag eftersom det hade varit så hela veckan. Så vi körde våran vanliga rutin, sen tänkte jag hålla dem vakna tills vi skulle åka så de fick sova gott i bilen.
Matilda blev bara gnälligare och gnälligare och vid halv sju tog jag tempen på henne, 38.2 sen däckade hon i soffan. Tog Malte också, när jag höll på 38.7 han höll sig pigg till 19.45 sen kraschade han i våran säng utan ett ljud.
Barnen fick sova medan jag packade färdigt, men när vi skulle åka vid halv tio så hade Matildas feber stigit till 38.8.
Efter en halvtimmes ångestfyllt övervägande så bestämde vi oss för att åka hem igen, lämna bilen packad och ifall Matilda hade blivit bättre så skulle vi åka tidigt nästa morgon.
Vi satte klockan på 04.30 gick upp och tog tempen på henne, 38.2, HELVETES JÄVLA SKIT! jaja vi får väl stanna hemma då. Otur att vännerna, all midsommarmaten och alkoholen är 50 mil bort. Vi får väl hoppas att någon affär har öppet idag också så vi i alla fall kan köpa något att äta.
Stämningen har varit ganska tryckt här hemma sen igår kväll, förmodligen för att både jag och Maria är riktigt besvikna över att inte kunna åka ner.. förhoppningsvis kan vi släppa det, leva beslutet och göra något bra av helgen i alla fall…
Ikväll är det syfta-på-gamla-baladlåtar-kväll, om ni inte hajjat det ännu.
Vi (jag och Maria) är itne mycket för att kolla på tv. Men ibland fastnar vi för någon random skum serie som går på tv. Vi har följt Project runway, första säsongen av Prisonbrake och någon säsong av Lost. NU har vi fastnat för Hells Kitchen av någon anledning. Fråga inte varför. Men det är enda gången i veckan som vi sätter oss ner och kollar på tv, inte film tillsammans.
Ikväll jobbar Maria sent, väldigt sent hon slutar runt ett vilket gör att jag får titta på HK själv. Jag måste säga att det är inte alls lika bra som vanligt, förmodligen för att jag sitter här själv i soffan, med datorn i knät istället för i armarna på Maria. Spännande att miljön kan påverka så mycket..
När man kommer upp över 25 så börjar det för många bli aktuellt med att skaffa barn. Många kompisar har redan börjat och det ser ju faktiskt lite mysigt ut när de går med den där barnvagnen. Vissa har en stadig partner och diskussionen kanske kommer upp någon sen kväll innan man ska gå o lägga sig, andra är singlar av en eller annan anledning. Men det är ändå i den här åldern som man börjar bli påverkad av sin omgivning, vare sig man vill eller inte.
Det uppstår nu automatiskt en liten spänning mellan de som har tagit steget och de som har det kvar. De som inte har barn kan stoltsera med sin frihet, att de kan komma iväg och göra saker utan att behöva tänka på någon annan än sig själv. De som har barn har ju alltid familjelivet att visa upp, man tillhör en flock man har små mysiga barn som skrattar och myser, jag kan tänka mig att det kan se rätt förskönat ut för dem som inte har barn som en del i sin vardag.
Jag mötte en bekant idag som är lite äldre än mig men som lever som jag gjorde innan Matilda kom, han festar och reser och allt som man gör. Många verkar tycka att det är lustigt att vi har skaffat två barn så tidigt och tror att vi ska skaffa minst tio, att vi har planerat och är färdiga med två verkar inte gå in. Han är en av dem, så hans första kommentar när jag kom med tvillingvagnen var: ”bara två?” vad svarar man på det?
-Ja, fortfarande och mer kommer det inte bli.
Till saken hör den att han har nämnt flera ggr vilka resor han ska göra, var han sk a göra på nyår osv. Och mitt svar blir oftast nja, vi ska ju i alla fall vara hemma med familjen. När vi hade pratat en stund så kläckte jag den oerhört smidiga frågan: Jaha när är det dags för dig då? (syftande på barnen) Då blir han helt förlägen, försöker prata runt sig och till slut kommer det fram att han har ju ingen flickvän men det skulle ju vara trevligt med barn om man fick chansen. Och jag kan förstå att det känns jobbigt när man börjar närma sig/komma över 30-sträcket om man inte har fast förhållande och vill ha barn. Det måste ju vara ett väldigt tryck från kompisar o liknande som redan satt igång. Så visst, det är inte helt PK att ställa en sån fråga, men jag tycker i så fall inte att man ska diskutera vilka supa-resor man ska göra med folk som har små barn.
Det är den sorterns späningar jag pratar om, gränsen är trådfin mellan att komma med en ärlig fråga, att bara vara lite klumpig eller att jävlas. Jag förstår precis hur det är att få den sortens fråga, det är ungefär samma som om någon frågar hur det går med min utbildning, när jag är klar osv. Jag hatar att svara på den frågan, för det innebär att jag måste erkänna att jag har misslyckats, i alla fall än så länge.
Var vill jag då komma med det här? jaaa…. det är nu jag skiljer mig från bra bloggare, jag har ingen egentlig punchline eller något som jag vill bidra med. Ville bara skriva av mig lite, men om det är något man ska komma fram till efter det här så är det väl att bli ännu svenskare, ännu nogrannare med vad man säger till folk man bara är ytligt bekant med och vara ännu mer finkänslig när man pratar med folk, bara för att inte trampa någon på tårna och på så sätt få ett trevligare samhälle där ingen ställer känsliga frågor.
Eller så ger vi oss ut och försöker ställa så mycket bananfrågor(uttryck från lumpen som betyder konstiga frågor som borde kunna besvaras) som möjligt för ett öppnare och ärligare samhälle.
Bloggar lite så klart..
Sitter här med en relativt nöjd Malte i famnen. Han har gått från att vara tröstlöst hysterisk mellan ca klockan ett och klockan 2 till att nu vara helt nöjd med livet, leker med en påsförslutare och försöker pressa in den i munnen på mig. Jag undrar ja när han hade tänkt att gå o lägga sig. Jag vågar inte försöka ännu, med risk för att få ännu en hysterisk timme på halsen. Jag kan symbolisera mina känslor med lite gamla arkivbilder..
Så här skulle jag vilja att Malte kände sig just nu:
Så här känner han sig, typ:
Nu har han fått leka av sig lite medan jag skrev det här, blöjbyte sen ska vi göra ett försök till att sova igen.
Gonatt, eller gomorgon kommer det väl vara när ni läser det här..
