För varje år som går så inser jag vad suspekt det känns att fira sin födelsedag egentligen. När man är liten är det inget konstigt. En dag på året som är ens helt egen, man får bestämma vad man ska äta, man får presenter, man får fika mitt i veckan, wunderbar. Inget konstigt med det.

När man blir lite äldre så fortsätter man att fira, man festar  med sina kompisar, kanske genomlider en fikasittning med sina äldre släktingar för att få presenter.

Växer några år till, “födelsedagar? ja då brukar vi ju fira barnen” Ens egen födelsedag är mest en ursäkt för att samla folk som man resten av året är för dålig på att hålla kontakten med.

När det börjar bli sämre med sådana människor att bjuda, det är då det börjar bli skumt, då börjar man fundera på vad det är man firar egentligen. Varför ska jag krysta fram en gästlista som ska gratulera mig när jag fyller 27? Hur kul är det att bli 27, egentligen? och man kan ju inte hålla på med det där med presenter till varenda människa som fyller år..

Nästa stadium, som jag inte riktigt kommit till ännu är väl att fly landet när man fyller. När jag varit mindre har jag inte förstått varför man inte vill bli firad, fira sin egen dag. Nu börjar jag förstå.

Men jag tycker fortfarande att det är trevligt att fika mitt i veckan så än tänker jag inte fly landet..