Om du lämnade mig nu

Jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en lång promenad

Jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad

Jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa någon ny

Jag har rätt mycket med mig själv
precis som du

Jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu.

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta stockholm va

Jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha

Jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du

Jag skulle pröva mina läppar mot någon annan
om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans

Jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams

Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans

Jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta om nån yngre
som en fjäder i hatten

Det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten

Men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd

Ingen känner mig
så väl som du

Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Snälla killar får inga tjejer.

Jag vill inte skriva det här inlägget egentligen, men jag känner att jag måste få ut det ur huvudet så jag kan sova.  Jag vill inte skriva ett inlägg som får mig att låta som en bitter kille som blir sjukt dumpad av tjejen han älskar. Men jag inser att det är åt det hållet det barkar.

För mig som inte har så bred erfarenhet av det där med flickvänner känner jag mig väldigt nära uttrycket i rubriken just nu. Men om det är någon som har invändningar så kom gärna med dem. Är det verkligen så att tjejer inte tycker om den trygga, snälla men kanske lite tråkiga typen. Är det så att oberoende av vilken fas i livet så vinner den fartfyllde, spännande men något opålitlige typen?

Är det så att om man hjälper till i hemmet, sköter de gemensamma sysslorna, är bra med barnen och ställer upp, då blir man trist i längden och ”det skulle ju vara roligt och få blommor någon gång i alla fall”.

Men om man skiter i allt det där, super varje helg, drar hem kompisar till mitt på natten och aldrig hjälper till hemma. Då går det att bota om man spenderar en månadslön på blommor, semestrar och äventyr för att gottgöra allt? Hellre en bortskämd hemmafru än en jämställd partner. Usch nu lät det som om jag jämförde Maria med Anna Anka, det var inte meningen. Förlåt.

Men det här är helt teoretiska exempel och jag vill inte att någon ska läsa mellan raderna i det.

Är det så det är eller är det bara det man hör talas om? Jag trodde det här var ett fenomen i början av eller t.o.m.  innan ett förhållande. Men det verkar kunna sträcka sig längre i tiden.

Sa ju att jag inte ville skriva det här.. men nu slipper jag ha det i huvudet i alla fall..

Vänner

Det är aldeles för lätt att glömma bort att man har dem. När saker flyter på ”som det ska” blir det tyvärr lätt att man får skygglappar och glömmer bort att det faktiskt finns folk där ute som bryr sig.

Tänk om man likt spelet SIMS kunde ha en mätare sitta på väggen hemma där man såg vilken status man hade med sina kompisar.  När mätaren börjar dippa från grönt till gul/orange är det dags att ringa till den vänner och fylla på med lite vänskapspoäng.

Tyvärr fungerar inte livet som ett tv-spel. Man måste alltid känna efter vilka vänner som man börjar försumma och vilka vänner som man faktiskt ligger på ”skämta om sex-nivån” på (förlåt, om man inte har spelat liknande spel så är liknelsen lite skum).

Jag ber om ursäkt till alla vänner som för tillfället har fallit ur mitt medvetande pga att jag har lagt min fulla energi på familjen, ni vet eller kommer märka själva att det lätt blir så när man har små barn. En vacker dag kommer kanske rollerna att vara ombytta.  Dock är det i tider som dessa som man märker att det faktiskt finns folk som har överseende med det. Som vill vara ens vän trots att man blir lite glömsk ibland.

Jag ska inte dra ut på det för länge. Det jag ville säga var:   tack för att ni finns!

Restart..

Dags att sparka igång den här gamla sidan igen.  Om det finns någon som följt mina bloggar längre tillbaka så vet ni kanske att jag oftast får fart på skrivandet när jag är i en lågperiod eller är irriterad och arg. Inte så konstruktivt kanske men det är finns tillfällen när det bästa sättet är att få skriva av sig lite.

Jag har nu kommit till en fas i livet som jag helt ärligt faktiskt inte trodde att jag skulle behöva. Visst det var väl lite naivt, men vafan det händer ju. Vad?,  undrar väl de flesta då.  Jo det är så att det börjar knaka ”lite” i mitt förhållande. Det perfekta paret Peter och Maria har kommit in i  en svacka.  Det gick tydligen inte att vara nykära i all evighet som jag trodde.
Det här är inget purfärskt utan det har legat och grott ett tag, tyvärr. Så nu ska vi försöka sätta ner foten och göra någonting åt det.  Att komma på vad vi egentligen vill göra. Första steget är att vi sover på skilda platser under kvällarna, barnen påverkas inte då de fortfarande går samma tider på dagis och vi äter ihop på kvällarna. Dock kanske inte de kvällar som jag jobbar sent, men det får vi se. Detaljer, detaljer..

Vi har dessutom försökt få en tid för familjerådgivning, men det verkar vara stört omöjligt. Har i alla fall satt upp oss på väntelistan.  De påstår att de prioriterar småbarnsfamiljer vilket ju kanske kan vara vettigt.  Vi får väl se hur lång tid det tar..

Vi är i alla fall överens och kompisar så här långt, vilket jag tror och hoppas att vi alltid kommer att vara oavsett vad som händer.  Jag tänker i alla fall inte bli en skild barnunge som bråkar med den andra föräldern. Så många sådana jag har svurit över så skulle det vara fan om jag blev en sådan själv. Nej, om det värsta nu skulle hända och vi faktiskt skulle flytta isär så tror jag mer på ett förhållande likt ”Varannan vecka” Där vi träffas och äter söndagsmiddag ihop.

Men men, nu får framtiden avgöra hur det löser sig.. Men under tiden så kommer jag säkerligen att vara lite mer aktiv här än jag varit det senaste halvåret.

Karriär

Idag fick jag reda på att våran nyaste medarbetare tydligen inte ska jobba kvar. Han har sagt upp sig och ska börja på huvudkontoret i sthlm. Trist, blir det färre killar igen. En annan jobbarkompis i samma ålder som oss berättade också att hon inte har några planer på att vara kvar på kontoret då hon egentligen vill bli Controler.

Deras argument för att inte vilja vara kvar är att de inte vill harva runt som vikarier hur länge som helst. (De har kortare vikariat än mig). Det får en annan att börja fundera lite också. Man blir lätt ”lat” när det gäller arbete när man väl har ett. Eller man och man, jag talar väl för mig själv. Jag trivs rätt bra med att ha ett jobba att gå till,  att veta vad jag ska göra imorgon, nästa vecka och om 3 månader.  Jag förstår väl att det är ungefär samma sak som de känner, men jag skäms nästan lite över att trivas så bra. Jag har ju bara jobbat 1 månad längre än dem men har löfte om ca 6 mån längre arbete.  Jag bävar redan för hur jag ska göra när mitt vikariat börjar lida mot sitt slut. Jag tycker verkligen inte om att söka jobb, vem gör det?

Sen kommer ju den ständiga frågan upp, men utbildningen då? Jag tycker ju faktiskt att det är roligt med informationshantering.  Men i de här tiderna finns det verkligen inte utrymme för att välja o vraka…

Äh, vet inte varför jag skrev eller vad jag skrev.. gonatt. Nästa gång kanske jag skriver om något intressant..

Roast på Berns

Höstens stora tv-anti-klimax för min del är Roast på Berns. Jag vet inte ens var jag ska börja. När de började påa programmet så tyckte jag faktiskt att det verkade roligt. Jag känner ju till idéen sen tidigare, man har gjort det i USA, alla stora stjärnor har fått utstå detta. Deras lika kända kompisar har fått göra sig roliga på deras bekostnad under någon timme för att i slutet få bita tillbaka och visa att de minsann är lyckade.

Visst det här kan vara roligt, vi samlar vad som i trailern verkade vara Sveriges komiker-elit för att göra rolig tv på varandras bekostnad. Men ack vad jag bedrog mig. Det var lite roligt första gången, och programmet med Robert Gustavsson var faktiskt ganska underhållande. Men idag isåg jag varför jag slutade kolla på programmet.

Problemet är att de har en stab med ordinarie komiker som är med varje program som är så fruktansvärt lata att de inte ens orkar gräva fram information om kvällens gäst. Värst av alla är det skrikande åbäket till Petra Mede som är så fruktansvärt tråkig att jag inte ens drar lite på mungiporna. Problemet är att de tycker det är roligare att driva med varandra än att faktiskt ge uppmärksamhet till kvällens gäst.

Jag kommer ihåg programmet när de skulle roasta Henrik Schyffert, skaparen av roast på berns. Petra häcklade en av de andra roastarna Kristoffer Appelkvist för att han var tjock, under hela sin tid. Sen klämde hon ur sig typ, ja just det du är här också Henrik, och gick av scenen. Jag skiter väl i om KA är jättetjock, tanken är väl att man ska roasta den som sitter i stolen….

Idag kollade jag på programmet i 2 min tills jag insåg att Andre Wikström skulle fortsätta skämta om att Zoran Ismail är kurd, att Petra Mede är ful och att David Batra har dålig hållning. Sen gav jag upp. Jag kanske hade velat se Peter Wahlbäcks framförande, det är ju bara gästroastarna som är roliga. Men det är inte värt att plåga sig igenom de andras tafatta försök, då kan jag hellre gå o lägga mig.

Synd att svensk tv gång på gång ska förstöra bra programidéer med dåliga komiker. Riktigt tråkigt.

Vilket livsstilsprogram är du?

Det absolut intressantaste på tv just nu verkar vara andra människors misslyckade liv. Om man inte äter fel så klär man sig fel eller så har man totalt misslyckas med att bygga/inreda sitt hus. Det finns tom program om så tabubelagda saker som folks privatekonomi.  Det finns ingen hejd i hur man kan frossa i andras nedgångna liv. Varför är det då så intressant? Jag gillar själv på lyxfällan och arga snickaren. Men jag vet inte varför.

Är det för att man känner sig lite lite bättre när man ser på dessa program? ”Jag har ju i alla fall inte kommit på tv ännu” eller är det för att ge sig själv en tankeställare? ”jag kanske skulle börja tänka på vad jag stoppade i mig”.

Det är svårt att sia i, speciellt om man som jag alltid vill ha lite kött på benen innan jag uttalar mig. Har folk fått vackrare hem? Är vi mer hälsosamma? Har vi bättre koll på våran privatekonomi? Jag vet inte.

Det jag kan uttala mig om är mest bara mig själv. Jag är nog ganska mycket av den första typen, jag är i alla fall inte med i tv. Men ändå så kommer tanken upp ibland, om jag skulle bli tvingad att vara med i ett sånt program vad ligger närmast? Ekonomin hoppas jag verkligen inte, eftersom jag jobbar på en bank så skulle ju det vara sjukt pinsamt. Vi äger ju fortfarande inget hem, men vi är båda väldigt måna om att det faktiskt ska se fint ut där vi bor, även om vi inte har lika vilda ideer som de flashiga tv-inredarna. Vi städar regelbundet, så ingen risk för att barnen ska drabbas av astma pga dammet i alla fall. Det jag skulle kunna tänka mig är något slags gör om mig program, ge mig lite nya snygga kläder för jag har aldrig haft en vettig inkomst o köpa snygga kläder för.. men det håller inte hela vägen till tv, tyvärr jag har ju faktiskt ett litet intresse i hur jag ser ut och även om jag är rätt kass på att välja kläder så kommer jag aldrig att hamna hos fab 5

SÅ nu är frågan till dig, en av de tre läsare jag har kvar på den här bloggen, vilket livsstilsprogram är du närmast att hamna i?

Allvarligt

Nu har jag inte skrivit ett meddelande på 2 månader, men det är ändå ett snitt på 3 besökare om dagen. Blir ni förvånade varje gång? ”Oj, har han inte skrivit något idag heller?”

Nej förlåt. En vacker dag kanske jag börjar skriva igen och då kan det ju vara kul att ha några läsare. Men att det var 9 besökare i måndags.. det är ju ganska intressant faktiskt.

På återseende

/Peter

Det går fort när man har roligt..

Nu är den över, dan före dopparedan, sista dagen innan min första dag på nya jobbet imorgon gäller det.  Har fått frågor från flera håll idag och i helgen om jag är nervös..

- ”njaaee inte direkt, det kanske kommer senare.”  har väl varit standardsvaret. Och varför skulle jag, egentligen. Jag kommer att börja jobba med något jag gjort de senaste 2.5 månaderna, på samma företag i en annan stad. Jag har varit runt på flera olika kontor tidigare så jag vet vad som kommer vara lika och vad som kommer att skilja sig. Jag har aldrig haft svårt att få kontakt med nya människor. Och jag kan inte komma på någon människa som inte klarat av mig när de väl lärt känna mig, visst det kanske låter som att jag är väldigt självgod när jag säger så. Men jag är en snäll kille, jag har hört det från så många håll att det är svårt att bortse från det.

Visst finns det vissa saker som kommer att vara lite svårt att lära sig, men varför skulle jag vara nervös för det. Alla är vi nya i början..

Nej jag är mest förväntansfull, redo att lära mig massa nya saker, om hur det fungerar att jobba i en större grupp människor, hur det är att hantera kunder i en större stad, och hur det är att pendla dagligen.

När jag tänker efter så är det en sak jag kanske skulle vara lite nervös över, och det är att missa tåget. Imorgon är det lugnt för då ska barnen vara hemma, men ii fortsättningen kommer det många dagar när jag ska lämna dem på dagis  innan jag ska med tåget, det kommer att bli intressant.

Nej, dags för att sova måste vila upp mig inför mitt nya liv som heltidsanställd…

gonatt.

ps. hur bra är det att börja sin karriär som bankman med att förlora mot sin fru i Monopol… BAJS! ds.

Säsonga med barn.

Den senaste trenden inom semestra med barn har tydligen varit att ta med dem på tågluffen, man gör resan till målet och hinner visa upp många olika platser för sitt barn. Som vanligt med trender så vet man inte vem som kom på det eller vem som utövar det. Men jag kan ju erkänna att jag har funderat på hur det skulle vara några gånger.  En vacker dag när jag också får ta ta ut semester och har pengar över att resa någonstans..

Visst kan det vara jäktigt för barnen, men det kanske är lärofyllt för hela familjen, få lära sig att ta dagen som den kommer och inte ge upp vid första planmiss, för det blir missar mot planen, jag lovar.

Nästa steg i detta kanske är att säsonga med barn Maria nämnde precis att de söker en bagare i Ramundbergen där hennes syster jobbade förra vintern.. Då börjar tankarna börja vandra.

Tänk om det fanns dagis som hade platser till barn som inte är skrivna på orten. Tänk om man tillsammans med några fler barnfamiljer skulle ta sitt pick och pack och flytta norrut över vintern och söderut över sommarhalvåret. Tänk om man kunde ha två säsongsjobb som gick i varandra så man skulle slippa de där tomma månaderna i mitten.
Visst skulle det vara roligt, att inte fastna i gamla invanda mönster, att sträva efter den stabilaste möjliga vardagen, en vardag utan toppar eller dalar, bara för att komma åt den där efterlängtade dagsrutinen som är så bekväm.

Tänk om man vågade, tänk om man orkade.

Mycket tänkande blir det.. Men i slutändan så tänker man att det ändå nog är bäst för barnen att vara på ett ställe, att ha ett dagis där de känner sig trygga, att ha sina mor- och farföräldrar nära, att ha ett stabilt jobb med en stabil inkomst för att kunna planera lite inför framtiden. Det kanske är bäst i alla fall…