Karriär

Idag fick jag reda på att våran nyaste medarbetare tydligen inte ska jobba kvar. Han har sagt upp sig och ska börja på huvudkontoret i sthlm. Trist, blir det färre killar igen. En annan jobbarkompis i samma ålder som oss berättade också att hon inte har några planer på att vara kvar på kontoret då hon egentligen vill bli Controler.

Deras argument för att inte vilja vara kvar är att de inte vill harva runt som vikarier hur länge som helst. (De har kortare vikariat än mig). Det får en annan att börja fundera lite också. Man blir lätt ”lat” när det gäller arbete när man väl har ett. Eller man och man, jag talar väl för mig själv. Jag trivs rätt bra med att ha ett jobba att gå till,  att veta vad jag ska göra imorgon, nästa vecka och om 3 månader.  Jag förstår väl att det är ungefär samma sak som de känner, men jag skäms nästan lite över att trivas så bra. Jag har ju bara jobbat 1 månad längre än dem men har löfte om ca 6 mån längre arbete.  Jag bävar redan för hur jag ska göra när mitt vikariat börjar lida mot sitt slut. Jag tycker verkligen inte om att söka jobb, vem gör det?

Sen kommer ju den ständiga frågan upp, men utbildningen då? Jag tycker ju faktiskt att det är roligt med informationshantering.  Men i de här tiderna finns det verkligen inte utrymme för att välja o vraka…

Äh, vet inte varför jag skrev eller vad jag skrev.. gonatt. Nästa gång kanske jag skriver om något intressant..

Roast på Berns

Höstens stora tv-anti-klimax för min del är Roast på Berns. Jag vet inte ens var jag ska börja. När de började påa programmet så tyckte jag faktiskt att det verkade roligt. Jag känner ju till idéen sen tidigare, man har gjort det i USA, alla stora stjärnor har fått utstå detta. Deras lika kända kompisar har fått göra sig roliga på deras bekostnad under någon timme för att i slutet få bita tillbaka och visa att de minsann är lyckade.

Visst det här kan vara roligt, vi samlar vad som i trailern verkade vara Sveriges komiker-elit för att göra rolig tv på varandras bekostnad. Men ack vad jag bedrog mig. Det var lite roligt första gången, och programmet med Robert Gustavsson var faktiskt ganska underhållande. Men idag isåg jag varför jag slutade kolla på programmet.

Problemet är att de har en stab med ordinarie komiker som är med varje program som är så fruktansvärt lata att de inte ens orkar gräva fram information om kvällens gäst. Värst av alla är det skrikande åbäket till Petra Mede som är så fruktansvärt tråkig att jag inte ens drar lite på mungiporna. Problemet är att de tycker det är roligare att driva med varandra än att faktiskt ge uppmärksamhet till kvällens gäst.

Jag kommer ihåg programmet när de skulle roasta Henrik Schyffert, skaparen av roast på berns. Petra häcklade en av de andra roastarna Kristoffer Appelkvist för att han var tjock, under hela sin tid. Sen klämde hon ur sig typ, ja just det du är här också Henrik, och gick av scenen. Jag skiter väl i om KA är jättetjock, tanken är väl att man ska roasta den som sitter i stolen….

Idag kollade jag på programmet i 2 min tills jag insåg att Andre Wikström skulle fortsätta skämta om att Zoran Ismail är kurd, att Petra Mede är ful och att David Batra har dålig hållning. Sen gav jag upp. Jag kanske hade velat se Peter Wahlbäcks framförande, det är ju bara gästroastarna som är roliga. Men det är inte värt att plåga sig igenom de andras tafatta försök, då kan jag hellre gå o lägga mig.

Synd att svensk tv gång på gång ska förstöra bra programidéer med dåliga komiker. Riktigt tråkigt.

Vilket livsstilsprogram är du?

Det absolut intressantaste på tv just nu verkar vara andra människors misslyckade liv. Om man inte äter fel så klär man sig fel eller så har man totalt misslyckas med att bygga/inreda sitt hus. Det finns tom program om så tabubelagda saker som folks privatekonomi.  Det finns ingen hejd i hur man kan frossa i andras nedgångna liv. Varför är det då så intressant? Jag gillar själv på lyxfällan och arga snickaren. Men jag vet inte varför.

Är det för att man känner sig lite lite bättre när man ser på dessa program? ”Jag har ju i alla fall inte kommit på tv ännu” eller är det för att ge sig själv en tankeställare? ”jag kanske skulle börja tänka på vad jag stoppade i mig”.

Det är svårt att sia i, speciellt om man som jag alltid vill ha lite kött på benen innan jag uttalar mig. Har folk fått vackrare hem? Är vi mer hälsosamma? Har vi bättre koll på våran privatekonomi? Jag vet inte.

Det jag kan uttala mig om är mest bara mig själv. Jag är nog ganska mycket av den första typen, jag är i alla fall inte med i tv. Men ändå så kommer tanken upp ibland, om jag skulle bli tvingad att vara med i ett sånt program vad ligger närmast? Ekonomin hoppas jag verkligen inte, eftersom jag jobbar på en bank så skulle ju det vara sjukt pinsamt. Vi äger ju fortfarande inget hem, men vi är båda väldigt måna om att det faktiskt ska se fint ut där vi bor, även om vi inte har lika vilda ideer som de flashiga tv-inredarna. Vi städar regelbundet, så ingen risk för att barnen ska drabbas av astma pga dammet i alla fall. Det jag skulle kunna tänka mig är något slags gör om mig program, ge mig lite nya snygga kläder för jag har aldrig haft en vettig inkomst o köpa snygga kläder för.. men det håller inte hela vägen till tv, tyvärr jag har ju faktiskt ett litet intresse i hur jag ser ut och även om jag är rätt kass på att välja kläder så kommer jag aldrig att hamna hos fab 5

SÅ nu är frågan till dig, en av de tre läsare jag har kvar på den här bloggen, vilket livsstilsprogram är du närmast att hamna i?

Allvarligt

Nu har jag inte skrivit ett meddelande på 2 månader, men det är ändå ett snitt på 3 besökare om dagen. Blir ni förvånade varje gång? ”Oj, har han inte skrivit något idag heller?”

Nej förlåt. En vacker dag kanske jag börjar skriva igen och då kan det ju vara kul att ha några läsare. Men att det var 9 besökare i måndags.. det är ju ganska intressant faktiskt.

På återseende

/Peter

Det går fort när man har roligt..

Nu är den över, dan före dopparedan, sista dagen innan min första dag på nya jobbet imorgon gäller det.  Har fått frågor från flera håll idag och i helgen om jag är nervös..

- ”njaaee inte direkt, det kanske kommer senare.”  har väl varit standardsvaret. Och varför skulle jag, egentligen. Jag kommer att börja jobba med något jag gjort de senaste 2.5 månaderna, på samma företag i en annan stad. Jag har varit runt på flera olika kontor tidigare så jag vet vad som kommer vara lika och vad som kommer att skilja sig. Jag har aldrig haft svårt att få kontakt med nya människor. Och jag kan inte komma på någon människa som inte klarat av mig när de väl lärt känna mig, visst det kanske låter som att jag är väldigt självgod när jag säger så. Men jag är en snäll kille, jag har hört det från så många håll att det är svårt att bortse från det.

Visst finns det vissa saker som kommer att vara lite svårt att lära sig, men varför skulle jag vara nervös för det. Alla är vi nya i början..

Nej jag är mest förväntansfull, redo att lära mig massa nya saker, om hur det fungerar att jobba i en större grupp människor, hur det är att hantera kunder i en större stad, och hur det är att pendla dagligen.

När jag tänker efter så är det en sak jag kanske skulle vara lite nervös över, och det är att missa tåget. Imorgon är det lugnt för då ska barnen vara hemma, men ii fortsättningen kommer det många dagar när jag ska lämna dem på dagis  innan jag ska med tåget, det kommer att bli intressant.

Nej, dags för att sova måste vila upp mig inför mitt nya liv som heltidsanställd…

gonatt.

ps. hur bra är det att börja sin karriär som bankman med att förlora mot sin fru i Monopol… BAJS! ds.

Säsonga med barn.

Den senaste trenden inom semestra med barn har tydligen varit att ta med dem på tågluffen, man gör resan till målet och hinner visa upp många olika platser för sitt barn. Som vanligt med trender så vet man inte vem som kom på det eller vem som utövar det. Men jag kan ju erkänna att jag har funderat på hur det skulle vara några gånger.  En vacker dag när jag också får ta ta ut semester och har pengar över att resa någonstans..

Visst kan det vara jäktigt för barnen, men det kanske är lärofyllt för hela familjen, få lära sig att ta dagen som den kommer och inte ge upp vid första planmiss, för det blir missar mot planen, jag lovar.

Nästa steg i detta kanske är att säsonga med barn Maria nämnde precis att de söker en bagare i Ramundbergen där hennes syster jobbade förra vintern.. Då börjar tankarna börja vandra.

Tänk om det fanns dagis som hade platser till barn som inte är skrivna på orten. Tänk om man tillsammans med några fler barnfamiljer skulle ta sitt pick och pack och flytta norrut över vintern och söderut över sommarhalvåret. Tänk om man kunde ha två säsongsjobb som gick i varandra så man skulle slippa de där tomma månaderna i mitten.
Visst skulle det vara roligt, att inte fastna i gamla invanda mönster, att sträva efter den stabilaste möjliga vardagen, en vardag utan toppar eller dalar, bara för att komma åt den där efterlängtade dagsrutinen som är så bekväm.

Tänk om man vågade, tänk om man orkade.

Mycket tänkande blir det.. Men i slutändan så tänker man att det ändå nog är bäst för barnen att vara på ett ställe, att ha ett dagis där de känner sig trygga, att ha sina mor- och farföräldrar nära, att ha ett stabilt jobb med en stabil inkomst för att kunna planera lite inför framtiden. Det kanske är bäst i alla fall…

Sista dagen på jobbet

Sommarjobbet alltså.. Nu har jag betat av 3 hela somrar på Nordea och det är dags att ta steget vidare och fortsätta ett helt år. Jag har fått ett vikariat i kundtjänst på Nordea i Norrköping vilket sträcker sig till aug -10. Skönt att kunna slappna av med jobbsökandet för några månader. Läskigt att börja på en ny arbetsplats. Fick reda på idag att jag kommer ha nästan uteslutande kvinnor som jobbar närmast mig. Det finns ett gäng killar på kontoret men de jobbar med mer avancerade uppgifter. Hoppas sammanhållningen är bra på hela kontoret.  Ska blir roligt att utvecklas som en ”riktig” anställd med allt vad det innebär med certifieringar, försäljning osv. Ska bli skönt att slippa ”slussa vidare” kunder bara för att man inte kan eller får göra sånt som den ordinarie personalen kan.. Att slippa jobba med en handen bakbunden.

Det kommer bli lite sorgligt att lämna Katrineholmskontoret, nu blir det andra kontoret som jag kommit in i gemenskapen på som jag får lämna. Men men, kontakter är bra och jag kommer ju fortfarande kunna titta in då och då eftersom jag bor kvar i stan.

Imorgon blir som sagt sista dagen och jag har tvingat en sjuk Maria att baka lite som jag kan ta med mig på fikat

Nu ska vi mumsa lite på kanterna.. smaskens, förresten nämnde jag att det blir buddapestrulle

Don’t drug and drive ;)

Filmen talar för sig själv..

Tack Thörnebohm för tipset.

Sadistiska leksakstillverkare??

Eller bara väldigt oerfarna..

Jag pratar om electrulux, kanske inte världens vanligaste leksakstillverkare, men de har tydligen gett sig in på marknaden för att marknadsföra sina riktiga varor.

Matilda har pratat i en månad om att hon önskar sig en damsugare när hon fyller år, självklart ska hon få en damsugare, och ingen plastig rosa damsugare som går sönder efter en dag utan en ordentlig från just electrolux som ser ut som en riktig. Man hade ju kunnat tycka att e-lux kunde ha gett sig där att ha en hållbar leksak som är en replika av en riktig.  Men nej, den måste ju suga också, som en riktig.  Så att barnen fattar vad en damsugare gör. Men den kan ju inte suga för hårt för då drar den ju för mycket batteri..  Sen måste det ju finnas något att suga upp också, då säger en i designteamet; ”Ja vi skickar med en miljon minimala frigolitkulor, de borde ju vara tillräckligt lätta för att suga upp”.

Tyvärr var det ingen som testade produkten innan de släppte den på marknaden så det var ingen som märkte att sugkraften och munstycket var tvunget att sättas mitt uppe på en frigolitkul för att den sakta men säkert skulle dras in i damsugaren och att man sedan var tvungen att göra samma procedur ggr en miljon för att få upp alla.

Vad de inte heller hade tänkt på var att barnen själv kunde öppna damsugare och hälla ut alla kulor igen..

Dennis Leary nämnde någon gång att ”Don’t buy the toys that makes the noice, because the kid will push that button over and over again” (kanske inte ordagrant, men nästan) Vi har insett att detta inte är något problem, för våra barn blir inte besatta av ljud-leksakerna. Puuh, tänkte vi va skönt då kan vi ge barnen de leksaker de vill ha, utan att vi blir galna på kuppen. Tji fick vi då gör man en leksak som spyr skräp omkring sig istället…

Suck…

Norrköping here i come!

YEEEEES!!! Jag fick jobbet!!!! ett års framtid säkrad